Nu går vi in i vecka 34 (33+0) och det är inte långt kvar, en månad tills man räknas till fullgången och bara en vecka tills man inte ens försöker stoppa förlossningen om den sätter igång. För redan nu så är det så pass bra med lillan att hon kan andas själv om hon skulle bestämma sig för att komma ut. Dock behöver hon fortfarande mycket värme och näring så trots att jag har det rätt segt just nu med sömn och kaotiska hormoner så skulle jag nog vilja säga att jag klarar det här i några veckor till. Tänk er, det är lite mer än 6 veckor tills hon är beräknad. 4 tills jag gissar på att hon kommer, och så lång tid vill jag hålla henne inne.

Det är helt sinnessjukt vad tiden gått fort, så kort tid tills vi har vår ögonsten här och inleder ett nytt kapitel i livet, som föräldrar. Och jag är så överlycklig att det är med den personen som det är. Sebbe kommer att bli världens bästa pappa, det vet jag!

Hur går det för mig då?

Sömnen är ju inte att leka med direkt, hela förra veckan kände jag mig som ett ras, har inte fått sova någonting alls nästan. Har varit varm, obekväm och haft ont. Detta om vartannat hela nätterna. Har vart vaken mesta delen av tiden. Dock har helgen varit bättre och med fläkten på hela nätterna har jag inte varit varm i alla fall, vilket har gjort att jag lättare kunnat somna om. Men denna jäkla svullnad har till och från gjort att jag haft ont hela vägen ut i fingertopparna.

Magen håller som ni ser på att explodera, men med tanke på att lillskruttan ska växa lite till då det fortfarande bara är en liten bebis där inne så lär jag ju bli en stor boll innan hon kommer ut. Kommer rulla fram om några veckor. Men ska väl inte klaga egentligen, har ju det ganska så lätt. Kan klampa runt i klackar en dag, kan äta det mesta, men får se till att vila något enormt och har lärt mig hantera värkarna relativt bra redan vad gäller andning, så själva förlossningen är jag extremt lugn inför. Men fy i helvete vad tungt och jobbigt det är, och man blir ju inte lyckligare av att inte sova direkt.