-
Min förlossningsberättelse
Jag tänkte först invänta att få min journal som jag ännu inte fått, en månad efter, för att skriva en så korrekt förlossningsberättelse som möjligt. Men samtidigt är det kanske inte detaljerna som är det viktigaste, utan vad jag upplevde? Om inte annat kan jag uppdatera med mer korrekt fakta senare när jag får journalen. Jag var inte direkt med under förlossningen, den var inte jätteskönt så att säga och lustgasen var en bra vän. Lite för bra i vissa lägen. Så detta är hur jag minns min förlossning.
Veckan innan Cleo föddes låg jag två gånger och verkligen kved av förvärkar, de var kraftiga och regelbundna men efter ca 2 timmar försvann de så jag räknade inte med att det kulle sätta igång den 20e heller när jag tyckte att Sebbe kunde ta sig en dag ute med sina vänner, och njuta av semester och Göteborgskalas. Det enda jag ville var att han inte skulle dricka för mycket ifall att. Dagen var lugn, men jag var jäkligt trött så vid 4 så jag gick och la mig. Slutade med att jag åter igen fick förvärkar som var ännu kraftigare, så kraftiga att jag drömde att jag födde. Men de la sig efter ett tag igen.
Värkarna återkom dock runt 22 i ny styrka och jag började klocka dem. Det var nere på 4 mellan värkarna när jag kom på att jag skulle höra när Sebbe hade tänkt komma hem. Inte för att jag egentligen trodde att det skulle dra igång men kände att det var bäst så ifall att. Speciellt om det faktiskt var dags och jag inte hörde av mig förrän det var försent. Jag var helt ok med att han kanske skulle vidare en sväng, men ville mest veta om han var påväg hem eller inte.
Efter ett tag fattar nog både jag och han att det är lite mer allvarligt än vad vi tror och Sebbe springer till bussen, och hamnar på fel buss. Så han får ta en sväng till Mölndal innan han kommer hem till Partille. Men jag är rätt lugn, för i den vevan har jag pratat med förlossningskoorinatorn och hon har sagt att det finns platser på Östra.
När Sebbe väl kommer hem runt halv 1 står jag och hänger över saker för att det gör så ont, han tycker vi ska åka in. Jag tycker vi ska lägga oss. Efter bara en liten stund inser jag att jag inte kan ligga still, att det inte gick längre. Sebbe får ringa in och jag får köra till Östra. Vi får snällt stanna på busshållplatser för att ta värkarna men vi tar oss dit och jag får slappna av och värkarna lägger sig lite. Vi kopplar på CTG och efter ett tag blir jag undersökt. Då är väl klockan runt 3 på natten och jag är öppen 2 cm. Men med det värkarbetet hon såg att jag hade bestämde hon att vi ska stanna kvar. Vilket var tur. För snart går Cleos puls upp och jag får feber. Här någonstans mitt i detta, ungefär 6 på morgonen, bestämmer jag mig, tillsammans med barnmorskan att jag faktiskt ska satsa på EDA, för lustgas och andning fungerar inte. Mina värkar är så starka att jag inte kan få minsta ro.
Nu är det dags för skiftbyte och vi hinner byta barnmorska innan jag får min bedövning och när vi sätter den får den hon sitta och hålla fast mig, för jag rycker undan när kirurgen ska sätta den. Inte så jättebra. Men bedövningen tar perfekt och jag kan nästan sova mig genom värkarna och vi bara väntar och väntar. Jag försöker dricka saft för de märker att jag börjar få vätskebrist och får dropp, antibiotika och alvedon för att ta ner min feber.
För mig går det riktigt långsamt med öppnandet och när ytterligare en ny barnmorska kommer bestämmer hon att vi får ta hinnorna för vi måste koppla på elektrod på Cleo för hennes puls ökar ytterligare och min feber vägrar ge med sig. Läkare tillkallas och om jag inte minns helt fel är jag öppen ca 7 cm när detta sker. Sebbe ligger bredvid och sover och missar det hela, vilket han är lite besviken på i efterhand. De tar massa prover på Cleo.
Efter ett tag ändrar värkarna karaktär och jag börjar känna värkarna igen, EDAn tar inte trots att vi fyller på. Så jag fåranvända lustgasen för att ta bort udden och det börjar trycka enormt neråt. Mer prover tas och jag är helt plötsligt helt öppen och ska bara testa att krysta. Då är klockan 15:00. Jag tar i och huvudet åker långt ner och barnmorskan ser det. Hon får snabbt kalla på mer personal och jag blir lite stressad av att barnmorskan är själv, de ska ju vara minst två personer.
Jag fortsätter att krysta och de kommer springande efter att hon har fått ropa på dem. Det känns som jag ska slitas sönder och jag minns att jag får fram att jag inte kommer släppa lustgasen, vilket de är helt okej med för att jag har sådan koll och kraft i mina värkar. De frågar om de ska sätta bäckenbottenbedövningen som jag bett om, men säger också att det är så himla nära tills hon är ute så jag bestämmer mig för att klara detta.
Nu vill ångra mig, vill inte vara med mer. Tycker att de kan ta ut henne utan mig och allt möjligt. Men mellan värkarna skojar jag och allt är som vanligt. Till slut tar jag i för allt jag är värd och huvudet kommer ut. Vilken befrielse! Det känns fantastiskt och smärtan försvinner omedelbart.
Jag får efter ett tag upp min lilla ängel på bröstet och hon börjar äta direkt. Vi låter navelsträngen sitta kvar länge innan de klipper den och det är dags att få ut moderkakan. Som jag tycker kan sitta kvar och det tycker den också. De får stå och dra i den och trycka på magen för att få ut den och det tar lång tid för den att komma ut. Men ut kommer en jättestor och hel moderkaka och jag blir lite sydd, med bedövning som inte tar och sedan tar helt snett så hela mitt ben blir avdomnat.
Men vad gör det? Jag har min Cleo hos mig. Min stora bebis, född 2 veckor för tidigt 49,5cm lång och 3940 gram tung. Liten bebis sa de på MVC, vet inte hur de fick henne till det med sina mätningar?!
-
Hallonbladsiste
Nu när lillan är i princip färdigbakad så är kroppen redo att börja förbereda sig och då kan man hjälpa kroppen lite på traven. Inget som får igång förlossningen men något som hjälper till. För att stärka livmodern inför förlossningen, för att minska blödningen hjälpa läkningen. Då kan man dricka hallonbladste, eller som jag hallonbladsiste.
Det som hjälper kroppen är alla vitaminer som är i teet, och det skadar ju ingen att dricka vitaminrikt kallt te i denna värmen så jag kör på! Dock har jag förstått att man inte får börja dricka för tidigt i graviditeten då det kan stärka sammandragningarna, dock har mina blivit lugnare i samma veva som jag började dricka så det är nog väldigt personligt (eller så finns det inget samband överhuvudtaget).
I mitt iste har jag haft:
Hallonblad
Nu3 Kokossocker
Mynta
Lime
HonungHar haft i lite på måfå och sedan kokat upp och smakat av. Därefter lät jag det stå ett litet tag och hällde sedan över is och drack. Sparade det som inte fick plats i en kanna i kylen. Kanon att ha färdigt.
-
Gravid vecka 35 – about to pop!
Nu går jag in i vecka 35 och det känns kan jag lova er! Jag kunde inte hålla mig längre, hade bestämt mig för att vara en stor klump som inte hade någon aning om hur mycket jag lagt på mig. Men nyfikenheten tog över och jag kan ju säga att det inte inte var så mycket som det känns. Visst har jag slagit i mitt rekommenderade, på 16 kg. För med mina 37 dagar kvar är det precis vad jag lyckats gå upp. Ja ni hör, 37 dagar kvar! Och jag är en 70 kilos vattenballong. Men det finns inte så mycket att göra åt saken. Jag rör på mig så mycket jag orkar vilket är ungefär max 500m åt gången i lugnt tempo. Kör jag på mer så kommer sammandragningarna som ett brev på posten och då vill jag mest börja gråta för att det gör så ont. Förvärkar mixade med att relaxinet gjort sitt med min rygg för att den ska vara mjuk och fin är kanon!
Jag vet att jag inte ska säga detta. Men jag är så jävla färdig med att vara gravid nu! Nu vill jag bara att hon ska komma ut. Men trots att det mesta är klart och att 90% av alla som föds nu klarar sig, vill jag ju såklart att hon ska vara klar när hon kommer.
Sömnen är ett skämt dessutom. Sover ca noll just nu och det lilla jag sover har ingen kvalitet alls. Inatt vet jag inte vad jag gjorde, har möblerat om hela sängen och Sebbe, dessutom tyckte jag att sova på mage var en bra idé. Så när jag vaknade låg jag och sov en meter över sängen. Rimlig sovställning. Och det är väl därför jag är ännu virrigare än vanligt. Trodde jag redan drabbats av gravidhjärna och förvirring, men det var bara en lightversion. Nu mer är det svårt att förstå vad jag pratar om alls när jag säger saker, inte ens jag själv vet hur jag tänker längre.
Vad sysslar bebisen med då?
Mest lägger på sig fett hon ska ju gå från 15% nu till 30% när hon väl kommer ut, och såklart att växa till sig lite till. Hon övar på att äta och att andas för att kunna t hand om sig själv när hon väl är ute. Mer än det ligger fokus på att utveckla hjärnan så mycket det bara går. Och såklart att jäklas med mig genom att sparka så mycket det går och att se hur mycket hon kan trycka nedåt utan att jag går sönder. Och det är ett starkt bustroll där inne kan jag säga.
-
Gravid vecka 34
Nu går vi in i vecka 34 (33+0) och det är inte långt kvar, en månad tills man räknas till fullgången och bara en vecka tills man inte ens försöker stoppa förlossningen om den sätter igång. För redan nu så är det så pass bra med lillan att hon kan andas själv om hon skulle bestämma sig för att komma ut. Dock behöver hon fortfarande mycket värme och näring så trots att jag har det rätt segt just nu med sömn och kaotiska hormoner så skulle jag nog vilja säga att jag klarar det här i några veckor till. Tänk er, det är lite mer än 6 veckor tills hon är beräknad. 4 tills jag gissar på att hon kommer, och så lång tid vill jag hålla henne inne.
Det är helt sinnessjukt vad tiden gått fort, så kort tid tills vi har vår ögonsten här och inleder ett nytt kapitel i livet, som föräldrar. Och jag är så överlycklig att det är med den personen som det är. Sebbe kommer att bli världens bästa pappa, det vet jag!
Hur går det för mig då?
Sömnen är ju inte att leka med direkt, hela förra veckan kände jag mig som ett ras, har inte fått sova någonting alls nästan. Har varit varm, obekväm och haft ont. Detta om vartannat hela nätterna. Har vart vaken mesta delen av tiden. Dock har helgen varit bättre och med fläkten på hela nätterna har jag inte varit varm i alla fall, vilket har gjort att jag lättare kunnat somna om. Men denna jäkla svullnad har till och från gjort att jag haft ont hela vägen ut i fingertopparna.
Magen håller som ni ser på att explodera, men med tanke på att lillskruttan ska växa lite till då det fortfarande bara är en liten bebis där inne så lär jag ju bli en stor boll innan hon kommer ut. Kommer rulla fram om några veckor. Men ska väl inte klaga egentligen, har ju det ganska så lätt. Kan klampa runt i klackar en dag, kan äta det mesta, men får se till att vila något enormt och har lärt mig hantera värkarna relativt bra redan vad gäller andning, så själva förlossningen är jag extremt lugn inför. Men fy i helvete vad tungt och jobbigt det är, och man blir ju inte lyckligare av att inte sova direkt.
-
Gravid vecka 33 – Hon börjar förbereda sig
Nu går graviditeten in i vecka 33 och det händer inte så mycket mer utvecklingsmässigt gällande bebisen. Det mesta är färdigt och hon ska bara bli större och starkare. Självklart ska hon utveckla det sista vad gäller hjärna och lungor, för kommer hon idag så behöver hon troligtvis andningshjälp och det vill vi undvika. Så trots att det är lite jobbigt för mig, och att jag känner mig rätt färdig med det här så får hon gärna vänta några veckor till. Lillan har utvecklat syn, smak och lukt även om hon inte riktigt kan känna det sistnämnda ännu. Men hon ser det lilla fostervatten som finns omkring henne och vet vad det smakar. Hon hör väldigt bra och minnet blir betydlig bättre. Så mer Bruce för henne blir det nu!
Gravid vecka 33
För mig är det dock en hel del att ta in. Magen växer så det knakar, den ömmar och sammandragningarna blir starkare. Har till och med lyckats få en försmak på vad som väntar både i styrka och vad gäller regelbundenhet med härliga förvärkar som bråkar. Det trycker, känns som jag ska explodera och är rätt så mysigt såklart. Speciellt när hon buffar runt. Dessutom har den gångna veckan varit lite orolig då hon varit slöare än vanligt, men det är kanske inte så konstigt för jag har inte riktigt förstått själv att jag haft feber hela veckan. Nu är min temp nästan nere på normalt och lilltjejen är igång som vanligt igen. Det pratas ju om att man blir varmare när man är gravid, så jag har tänkt att det är därför jag varit så varm. Men tydligen har jag varit lite väl varm för mitt eget bästa.
Idag var det även dags för barnmorskan igen, och det är väl sådär att jag för byta person var eviga gång jag är där. Men lite semester får vi helt enkelt unna folk. Det var kanon med lillan, magen följer den övre SF-kurvan fint. Men efter att barnmorskan känt runt lite tyckte hon nog ändå att det var en normalstor bebis där inne och att anledningen till att magen är så stor är för att hon ligger som hon gör. Hon har även börjat göra sig redo, hon är vänd neråt och har sjunkit ner tillräckligt för att vara ruckbar och redo.
-
Gravid vecka 31 – finklädd bump och baby!
I helgen var det dags för något jag väntat helt innerligt på, jag har längtat i år. Det var dags för Bruce att gästa Ullevi igen och lyckan var total. Visst märktes det att han är äldre, gubbe till och med. Men han älskar Göteborg, och vi älskar honom och när han är här så är det alltid fest!
Dessutom fick bebis följa med på sin första, och kanske till och med enda (i och med 13-årsgränsen) Bruce spelning, för det ska väl mycket till att en 80-årig Bruce fortfarande kör världsturneer. Det bästa är dock att lillan nu känner igen musik och takt, och sparkade och hade sig en hel del under spelningen, tills hon kom till ro och somnade för att sedan vakna under sluttonerna igen. Mötte till och med en utanför som sa att hon också varit höggravid på Bruce och efteråt var han det enda som kunde trösta bebisen direkt, så har vi lika tur blir det en rejäl Brucehöst för oss.
Såklart fick hon en liten present med sig hem, en liten body som kommer matcha en av mina tröjor perfekt. För hon måste ju vara finklädd lillan!
Gravid vecka 31
Nu jäklar börjar min lilla prinsessa ta plats, det känner jag. Hon växer såklart inte lika snabbt längre i och med att hon inte ska bli så mycket större men några centimeter till blir hon nog. Men plats det tar hon med alla knuffar och buffar hon håller på med, men jag börjar bli van nu även om det ibland gör väldigt ont. Men vad ska hon göra, hon är ju ganska så utlämnad till att ligga i fosterställning nu för att få plats, och då får man kön när man byter ställning.
Det viktigaste som händer för bebisen nu är att lungorna är utvecklade så väl att de kan fungera självmant och dessutom så kan hon reglera sin kroppstemperatur väldigt väl. Till skillnad från mig som dör av värmeslag var och varannan minut och när fläkten väl är igång för att jag ska kunna sova så fryser jag halvt ihjäl istället. Så mysigt va?! Hon lägger också på sig en hel del fett och börjar fylla ut sin hud, vilket gör att hon börjar tappa de små fina håren som tidigare skyddat henne från kyla.
Lite annat som skett är att brås hon inte på mig, som föddes utan hår, så har hon fått rejält med hår redan och även naglarna har börjat växa ut så att de når fingerspetsarna nu.
Men vad gäller för mig, att se till att ha det vi behöver hemma och att packa förlossningsväskan. Så vad behöver man egentligen? Är det någon av er som har lite tips på det? Kommer snart att sammanställa en lista på informationen jag fått och dela med mig!
-
Gravid vecka 30 – Pineapplebaby!
Nu går vi in i vecka 30 av denna graviditet och det känns kan jag säga, hon är ännu mer aktiv än innan och många gånger känns det som att hon satsar fullt ut på att ta sig ut redan. Men det är inte långt kvar nu. Har hon hållt sig såhär länge tycker jag allt att hon kan stanna lite längre!
Lillan är nu stor som en ananas, hon är runt 40 cm och väger nästan 1,5kg. I alla fall enligt standard mått, brås hon på mig så är hon inte fullt så stor för då får hon sluta växa snart. (Uppdatering från livet efter, little did I know vad som väntade.)
Just nu är hennes enda mål att växa till sig, bli stor och stark och utveckla det sista av hjärna och lungor och se till att stärka sitt skelett till fullt. Hon tar hand om det mesta själv nu, reglerar sin värme och producerar sina egna blodkroppar. Allt för att kunna klara sig själv om några veckor!
Hon börjar också få till en fin sömnsrytm och det finns en chans att hon håller den även när hon kommer sedan. Då blir det en glad mamma kan jag säga, för än så länge så har hon en liten match när jag går och lägger mig och sedan sover hon för det mesta till 7 för att vara vaken om vartannat hela dagen.
När tror ni hon dyker upp?
Själv tror jag att hon kommer runt den 15 augusti, precis som morbror hennes.
-
Graviditeten – 90 dagar kvar!
Var på Håkan Hellström på Ullevi i helgen, och ståplats tyckte jag var bra. Fick mitt straff dagen efter när jag vaknade skrikandes av vadkramp och har haft mer eller mindre kramp sedan dess. Helt sjukt. Men vad ska jag göra? Försöka få i mig lite mer magnesium och kalcium hoppas det fungerar!
Bild från helgens spelning med Håkan Hellström på Ullevi. Tredje trimestern
Inte bara är det 90 dagar kvar nu, vi går också in i tredje trimetern och tyckte jag inte att jag lagt på mig tillräckligt så ska tydligen den stora smällen för både mig och lillan komma från och med nu. Dags att svullna rejält i värmen helt enkelt.
Redan nu förbereder den lilla sig för födseln och kan till och med ha intagit rätt position och vänt sig nedåt. Så nu gäller det att se upp med revbenen för denna lilla damen sparkar på rejält. Dock kan hon vända sig runt lite titt som tätt ändå då det är ett bra tag kvar tills hon behöver fixera sig. Hon övar sig för fullt på allt som komma skall, men framförallt är det andningen hon övar upp så den går galant när hon väljer att titta ut.
För många har jag nämnt att jag sover riktigt dåligt och det beror dels på att hon redan fått till sina rutiner. Dessa involverar att vakna klockan 5 varenda morgon precis som mamma när hon var liten. Hon är dock rätt aktiv på kvällarna också, så vi får se vart detta slutar. Nu har hon också vant sig vid min röst, och några röster till kan jag nog tänka mig. Och dessutom Håkans sång, när hon hör lite bättre får hon också lyssna på Bruce med mamma och pappa! Och vad gäller sovandet så har hon redan nu börjat drömma, det är lite häftigt. Så kanske vaknar hon tidigt för att det är något läskigt hon drömmer om. Vilken tur att hon fortfarande är skyddad i min mage.
Sammandragningarna
Vad gäller mina sammandragningar är de fortfarande rejält bråkiga. Men de är bättre och jag tror det beror på att jag jobbar mindre och att jag helt enkelt tar det betydligt lugnare. Vi får hoppas det i alla fall, så att de håller sig på denna nivån och inte kommer tillbaka förrän det är dags.
Någon som har testat gravidmassage? Funderar på det för att få sammandragningarna att släppa ytterligare och även för att försöka motverka fler sendrag och vadkramper!
-
Gravid vecka 27 – mindre än 100 dagar kvar!
Tiden rusar iväg, nu är snart väntan över och vi har passerat nästa milstolpe i denna graviditet. Nu i vecka 27 är det mindre än 100 dagar till BF. Det är så häftigt, att så snart får vi träffa våran lilla alien. För det är ta mig tusan vad det är, det bökas och sparkas. Snart kommer hon spräcka min lilla (heh) mage och komma ut. Hon kämpar på för fullt där inne och vissa gånger gör det till och med ont när hon säger ifrån. Kanske är det för att mina sammandragningar fortsätter att ömma och att jag är extra känslig i livmodern eller så är det för att det är en väldigt stark tjej där inne?
Det är väldigt häftigt att känna när hon bökar runt och att jag faktiskt kan lägga handen mot magen där hon trycker och ha lite kamp mot henne. Eller om inte annat mysa lite med henne om det känns som det är ryggen som ligger mot magen.
Vecka 27
Denna lilla snuttan har vuxit till sig rejält och är nu upp emot 37 cm lång, kan ni tänka er att det får plats något sådant i magen? Hon kan nu vara bara 10 cm från hur lång jag var när jag föddes och väger runt ett kilo. Hon är en stor flicka, som kommer växa till sig rejält nu när hennes mål är att verkligen lägga på sig och komma över allt sitt gosiga babyfett.
Förra veckan var vi hos barnmorskan och mätte och lyssnade, hon låg fint inom normalkurvan och hade hjärtslag på runt 150 slag/minut. Min puls har också gått upp lite, och kanske är det därför jag mår lite bättre? Är visserligen väldigt trött fortfarande, men tror det mer beror på att jag har ont än på hormonerna som tidigare. Fast kanske inte så konstigt att vara trött när det är en liten människa som växer och frodas där inne, och snor all min mat jag äter. Men det sägs att man ska må ganska så bra nu, vilket jag hoppas. Jag klarade ju av en sväng till andralångdagen i helgen, vilket dock förvärrade mina sammandragningar en del. Men vi hoppas också på att överleva en härlig kväll på ullevi på lördag då bebis ska gå på sin första riktigt stora konsert.
Viktiga saker som händer under denna veckan är att lillan öppnar ögonen och ligger där inne och fladdrar med sina ögonfransar, vilka jag hoppas hon ärvt av min kära make, då han har betydligt längre och fylligare än mig. Dessutom kan hon börja känna smak, men än har hon inte hickat av all stark mat, däremot har jag märkt att hon reagerar lite på kaffe. Men mest att hon sparkar lite mer.
Hur som helst känns det som att jag ska explodera vilken sekund som helst. Men vad ska man göra?!
-
Gravid vecka 24
Nu har vi kommit så långt som till vecka 24 av denna graviditeten. Lillan växer så det knakar och hon lever verkligen livet inne i magen. Det är en riktigt mäktig, om än lite alienlik, känsla att känna alla sparkar och knuffar när hon simmar runt. Men det går inte att ta miste på att det är en liten vilde där inne. Hon är inte still mycket, och ibland är det till och med obehagligt. Fast det var väl ingen, utom kanske jag då, som förväntade sig att hon inte skulle bråka med mig och ge mig utmaningar att bita i?
Hur har det gått sedan sist?
Jodå, ett akutbesök på Östra som inte resulterade något mer än att läkaren där tyckte att det var normalt att ha så ont att man ligger och vrider och vänder sig på golvet, och att det bara var att fortsätta leva som vanligt. Vilket jag inte gjort på veckor. Men som tur är var läkaren på MVC mycket vettigare, vi pratade lite och hon ville inte riskera någonting. Detta trots att inget var påverkat ännu och lillan inte visade tecken på att vilja komma ut ännu. Utan att det snarare var min kropp som satsade på det med kraftiga sammandragningar pga överansträngning så har jag blivit lite sjukskriven. Jobbar numer halvtid och kommer att göra det genom mina kritiska veckor. Ifall att, för vi vill ju gärna att hon ska stanna några månader till innan hon väljer att kika ut. Trots att jag ser fram emot att få träffa henne.
Riktigt tråkigt då jag älskar mitt jobb och trivs fantastiskt bra. Men hellre att få vara där lite färre timmar och sedan slippa att något händer så att jag får vara hemma helt.
Vecka 24
Nu är jag så långt gången att jag snart tagit mig genom 60%, det är alltså 115 dagar kvar tills bebis är beräknad. Hon har som jag sa vuxit till sig en del och är nu 28 cm, lika stor som en Chinchilla och väger lite mer än ett halvt kilo. Inte långt kvar nu tills hon lagt på sig till sin födelsevikt. Hon kämpar på med att utveckla sina lungor och har kommit så långt att det finns en chans att hon kan överleva om hon föds nu, en liten chans men ändå. Förstår ni hur stor hon blivit?! Hon reagerar på omvärlden och solljuset som nu kommer, hon gömmer ögonen och vänder sig troligtvis med ryggen mot solen om jag solar. En riktig liten mörkermänniska ännu.
Om man skulle se henne nu så skulle man se hur fantastiskt fin hon är, lite mager kanske, då hon inte lagt på sig fett riktigt än, men ansiktet är helt utvecklat nu.