Jag tänkte först invänta att få min journal som jag ännu inte fått, en månad efter, för att skriva en så korrekt förlossningsberättelse som möjligt. Men samtidigt är det kanske inte detaljerna som är det viktigaste, utan vad jag upplevde? Om inte annat kan jag uppdatera med mer korrekt fakta senare när jag får journalen. Jag var inte direkt med under förlossningen, den var inte jättekön så att säga och lustgasen var en bra vän. Lite för bra i vissa lägen. Så detta är hur jag minns det.

Veckan innan Cleo föddes låg jag två gånger och verkligen kved av förvärkar, de var kraftiga och regelbundna men efter ca 2 timmar försvann de så jag räknade inte med att det kulle sätta igång den 20e heller när jag tyckte att Sebbe kunde ta sig en dag ute med sina vänner, och njuta av semester och Göteborgskalas. Det enda jag ville var att han inte skulle dricka för mycket ifall att. Dagen var lugn, men jag var jäkligt trött så vid 4 så jag gick och la mig. Slutade med att jag åter igen fick förvärkar som var ännu kraftigare, så kraftiga att jag drömde att jag födde. Men de la sig efter ett tag igen.

Värkarna återkom dock runt 22 i ny styrka och jag började klocka dem. Det var nere på 4 mellan värkarna när jag kom på att jag skulle höra när Sebbe hade tänkt komma hem. Inte för att jag egentligen trodde att det skulle dra igång men kände att det var bäst så ifall att. Speciellt om det faktiskt var dags och jag inte hörde av mig förrän det var försent. Jag var helt ok med att han kanske skulle vidare en sväng, men ville mest veta om han var påväg hem eller inte.

Efter ett tag fattar nog både jag och han att det är lite mer allvarligt än vad vi tror och Sebbe springer till bussen, och hamnar på fel buss. Så han får ta en sväng till Mölndal innan han kommer hem till Partille. Men jag är rätt lugn, för i den vevan har jag pratat med förlossningskoorinatorn och hon har sagt att det finns platser på Östra.

När Sebbe väl kommer hem runt halv 1 står jag och hänger över saker för att det gör så ont, han tycker vi ska åka in. Jag tycker vi ska lägga oss. Efter bara en liten stund inser jag att jag inte kan ligga still, att det inte gick längre. Sebbe får ringa in och jag får köra till Östra. Vi får snällt stanna på busshållplatser för att ta värkarna men vi tar oss dit och jag får slappna av och värkarna lägger sig lite. Vi kopplar på CTG och efter ett tag blir jag undersökt. Då är väl klockan runt 3 på natten och jag är öppen 2 cm. Men med det värkarbetet hon såg att jag hade bestämde hon att vi ska stanna kvar. Vilket var tur. För snart går Cleos puls upp och jag får feber. Här någonstans mitt i detta, ungefär 6 på morgonen, bestämmer jag mig, tillsammans med barnmorskan att jag faktiskt ska satsa på EDA, för lustgas och andning fungerar inte. Mina värkar är så starka att jag inte kan få minsta ro.

Nu är det dags för skiftbyte och vi hinner byta barnmorska innan jag får min bedövning och när vi sätter den får den hon sitta och hålla fast mig, för jag rycker undan när kirurgen ska sätta den. Inte så jättebra. Men bedövningen tar perfekt och jag kan nästan sova mig genom värkarna och vi bara väntar och väntar. Jag försöker dricka saft för de märker att jag börjar få vätskebrist och får dropp, antibiotika och alvedon för att ta ner min feber.

För mig går det riktigt långsamt med öppnandet och när ytterligare en ny barnmorska kommer bestämmer hon att vi får ta hinnorna för vi måste koppla på elektrod på Cleo för hennes puls ökar ytterligare och min feber vägrar ge med sig. Läkare tillkallas och om jag inte minns helt fel är jag öppen ca 7 cm när detta sker. Sebbe ligger bredvid och sover och missar det hela, vilket han är lite besviken på i efterhand. De tar massa prover på Cleo.

Efter ett tag ändrar värkarna karaktär och jag börjar känna värkarna igen, EDAn tar inte trots att vi fyller på. Så jag fåranvända lustgasen för att ta bort udden och det börjar trycka enormt neråt. Mer prover tas och jag är helt plötsligt helt öppen och ska bara testa att krysta. Då är klockan 15:00. Jag tar i och huvudet åker långt ner och barnmorskan ser det. Hon får snabbt kalla på mer personal och jag blir lite stressad av att barnmorskan är själv, de ska ju vara minst två personer.

Jag fortsätter att krysta och de kommer springande efter att hon har fått ropa på dem. Det känns som jag ska slitas sönder och jag minns att jag får fram att jag inte kommer släppa lustgasen, vilket de är helt okej med för att jag har sådan koll och kraft i mina värkar. De frågar om de ska sätta bäckenbottenbedövningen som jag bett om, men säger också att det är så himla nära tills hon är ute så jag bestämmer mig för att klara detta.