”Är du säker på att det inte är två?”

”Nej, jag är rätt säker på att min barnmorska struntade i att säga det bara!”

Om jag fått 10 kr varje gång jag hört den frågan så hade vi kunnat betala av lånen på lägenheten och köpt oss ett riktigt fint hus. Lägg där till varje gång jag fått höra ”Nu är det dags snart va?” och alla andra kommentarer som indikerar på hur stor jag är så hade jag varit miljardär just nu.

Jag förstår att det är jätteroligt och intressant när någon är gravid. Och har vi inte träffats på några veckor och bebis varit inne i en tillväxtfas så tar jag inte det minsta illa upp om du säger någonting om hur magen har vuxit, för det har den ju. Det är ju en unge som ska ha gått från att vara ingenting till att snart väga 3kg och vara 50cm lång. Såklart att det syns på mig. Det hade varit helt sjukt annars då jag har ett barn i min mage som är lika långt som min överkropp.

Men vad är det som gör att när man är gravid blir man utställd till allmän beskådning? Och att alla, ja alla anser sig ha rättigheten att kommentera som de vill. Och jämföra en med andra gravida. Deras systers barn var minsann inte så stor när hon var lika långt gången som jag var, och hon väntade tvillingar. Okej, tack för informationen. Vad ska jag göra med den? Är det okej för mig att berätta för dig nu att du minsann också blivit lite fluffig det senaste?

Har det totalt gått förbi folk att vi människor kommer i olika former, och att ingen är den andra lik. Jättekul att vissa kan träna och hålla formen tills ungen ploppar ut. Att de får energi av att vara gravida och att de går upp 2kg. Superhärligt för dem. Att de dessutom kanske kan vara 180cm och har så lång överkropp att barnet får plats där utan att det syns. Inget konstigt där heller. Sedan finns det ju de som är 150cm långa. Som helt omöjligt kan få plats med ett barn i sin kropp utan att det syns. De kommer se jättestora ut, och jag lovar er att de vet om det. Alla äger en spegel i dagsläget. Det kanske är skitjobbigt för dem?

Själv blev jag dödstrött, tröttare är vad jag var innan, när jag blev gravid. Jag var glad om jag orkade hålla mig vaken en hel dag. Och när jag för en gångs skull fick lite energi runt vecka 20, tänkte att nu jäklar vänder det. Började hålla igång lite. Då kom sammandragningarna och sjukskrivningen med besked om att jag inte fick anstränga mig för då skulle jag äventyra lillans liv. Kul. Dessutom har min kropp bestämt sig för att den älskar vatten, alltså ÄLSKAR vatten. Till och med mina fingrar har dubblat i storlek. Jag har lagt på mig nästan 20 kg, och det mesta är på magen och låren. Gissa vad det är? Jo vatten. Självklart syns det på hela mig då. Det betyder inte att jag väntar tvillingar. Det betyder inte att jag, i vecka 30 vill höra att det ser ut som jag är överburen. Jag vill inte höra hur svullet mitt ansikte är heller för den delen. Tro mig, jag jobbar som makeupartist, jag har full koll på mitt ansikte. Jag har till och med fått höra av folk att de inte förstår hur jag ska kunna förse mitt barn med mat eftersom jag har så små bröst.

Vet ni hur jobbigt det kan vara att vara gravid utan storlekshets? Hur mycket annat det finns att oroa sig för, så som att bebisen inte rör sig som den ska, att den inte vänder sig och trehundrafemtiofem andra saker. Att behöva jämföras med andra personer, och få höra kommentarer om hur ens utseende avviker från ”normen” är inget man vill lägga till på oroslistan. Vare sig du anser att jag är för liten eller för stor för vad som passar ditt tycke!

Ett tillägg som jag upptäckt nu det senaste. Det är detta med äldre män/gubbar som tror att en på riktigt bryr sig om vad de har att säga. Två dagar i rad har jag fått ropat till mig från långt håll adresserat med ”HALLÅÅ!!” och någonting om hur tungt det ser ut, hur jag orkar eller hur stor jag är. Och jag har försökt att bara strunta i det. Men då kommer ”Hallåååå, hallåååå! Vad oförskämt att inte svara!” Det är för mig helt otroligt att jag är oförskämd för att jag inte vill lyssna på vad de har för åsikter om min kropp.